fredag 30 mars 2018

Ett skrivande rum - distanskurs 50% hösten 2018!


Skriver du och vill utforska din skrivprocess och utveckla ditt skrivande?



Kursen Ett skrivande rum, är på distans, och jag har utvecklat den för att du som skriver just ska ha möjlighet att både skapa tid och rum för ditt skrivande.

Kursen är 50% av heltid och två dagar i månaden ses vi på Sundbybergs folkhögskola.

På träffarna samtalar vi om text, gör gemensamma skrivövningar och diskuterar litteratur.

Mellan träffarna har vi skrivövningar på nätet.

Jag vill med kursen skapa ett skrivande rum där du har möjlighet att både inspireras och utvecklas i ditt skrivande.



tisdag 20 mars 2018

Essä om det inre barnet

"Mamma vet allt", så skriver Selma Lagerlöf upprepade gånger i berättelsen Kortspelet, som handlar om hur Selma som 12-åring möter sin egen vrede. Det som stannar kvar hos mig är hur de samspelar, barn och mor. Den givna tillflykten är mammas famn, hon tar emot med sin kropp, säger inget utan ger sitt barn den famn hon behöver. För under den vrede som Selma känner finns rädsla, och den rädslan blir mött. Barnet stannar i famnen och mamma leder henne upp till sängen, där bäddar hon i ordning barnets säng. Barnet tänker först inte gå och lägga sig, mamman fortsätter pyssla med sängen och barnet får nu en inre upplevelse, hennes ögon vänds inåt och hon får syn på ett odjur som bor i henne, det har tagit sig upp ur gyttja och ut ur en djup håla. Det som händer sen är att Selma bestämmer sig för att detta vilddjur aldrig mer ska få komma fram. Mamma har bäddat klart och barnet lägger sig i sängen, barnet och mamman är överens om att nästa dag skall Selma be sin farbror om förlåtelse. Mamman sitter bredvid sitt barn tills hon somnar. Återkommande i berättelsen är “mamma vet allt”.
Det ordlösa, det som inte behöver sägas, barnet som förstår, får trygghet och tid att upptäcka sig själv, sin vrede och vad hon behöver göra med sin vrede. Mamman håller henne, i famnen och den fysiska närheten att bli mottagen i sin ilska och i sin vrede, att få vara med den, ger Selma möjlighet att se på sig själv med distans.
Berättelsen berör mig, mitt inre, barnet som så många andra upplevde vreden, som ofta väcks i en känsla av rädsla, rädslan att inte få vara med, att inte göra rätt, att inte bli förstådd. Så väcks vreden och vem vill möta nån som är vred, men ett barn, ett barn behöver sin hamn, sin trygghet, behöver bli hållen. Det är först när en blir hållen som barn som en sen vet hur en håller sig själv som vuxen. Just så, att det där djuret, vredens inre djur vill jag tygla. Ilskan och vreden blir så snabbt en känsla av skam, skam över att inte känna sig som andra, att känna sig lämnad och utpekad. I skammen är det svårt att få syn på sig själv och svårt att då möta världen. I berättelsen möter inte Selma skam utan hon får utrymme att se sin egen vrede, och det blir möjligt att agera, hennes rörlighet begränsas inte genom skam utan hon blir istället vägledd, ej lämnad ensam, modern är med henne i denna inre resa, “mamma vet allt”.
Min tankar går till det engelska ordet ‘behave’ som i sin ursprungliga betydelse handlar om att härbärgera, sitt liv och sig själv, ordet som rymmer både to be och to have, att vara och att ha/ hålla. För att kunna detta behöver en som barn få tillgång till sig själv, vägledd av sin mor blir barnet i denna berättelse sin egen, hon får syn på vilka krafter hon rymmer och hon får tillgång till sina egna redskap att ta hand om dem. Möjligheten för detta barn att bli motståndskraftig, att finna sina sätt att möta sig själv i olika tillstånd och se vad som behövs, vilket behov har hon. När mamman går undan med barnet ger hon barnet ett fysiskt rum, ett utrymme att vara i detta tillstånd, att låta känslostormen bedarra. Inte ord om att vad som lämpligt eller inte, inte ord om att barnet inte får känna det som barnet känner. Här menar jag att visdomen i denna berättelse ligger, att mamman ger barnet möjlighet att vara kvar i känslan, hon håller henne och känslan växer inte istället avtar den och barnet kan själv känna vad som händer i henne, och se vreden i ögonen, hon står ansikte mot ansikte med sin egen vrede, och hon fattar själv ett beslut vad hon vill göra med sin vrede.
Jag ser mitt inre barn i drömmen i natt, en liten vilsen varelse som tultar runt, ett förspråkligt barn i åldern, men fortfarande full av känslor och förvirrad, kanske är det i drömmen mer en bild av mitt inre känsloliv idag än en minnesbild av hur det var då. Jag tänker att det är så, men denna förvirring idag, den har sina rötter i det förspråkliga barnet. Hur togs hon emot i världen, hur såg hållandet ut, vem höll henne, nära nära i tanke och känsla. Vad är det som gör att jag inte fullt ut upplever att jag blir mottagen som den jag är. Nu fick jag nya tydligare frågor att fundera över, nu kom det skrivna in i en fas där jag kan se genom bokstäverna på mig själv en stund. Stanna upp vid mitt egna inre barn och vara med det. Ta hand om den där lilla lilla människan som känner sig övergiven i en stor stor värld. Där ironi skapar distans, där känslor är lite farliga men ändå ska få komma ut, där det egna rummet gjort det möjligt för mig att vara med mig själv, men också gjort mig osäker på om det finns någon annan som vill och orkar vara med mig, fullt ut. Jag behöver vara med mig själv, jag behöver stå kvar och hålla om mitt inre barn, bädda sängen och göra det mjukt och mysigt och skönt för detta barn så att det i lugn och ro får känna allt det som känns och i det kan se hur och att det faktiskt går att reglera känslorna. Alla känslor finns där, och det som uppstår kan aldrig vara fel, det som uppstår behöver jag möta, barnet kan jag hålla, jag är vuxen nu och jag kan hålla det och ge detta barn det som det behöver, en mjuk röst, en sång, en skriven dikt, en målad bild, en promenad, ett fotografi, en springtur, en dagdröm, en resa, ett möte, samvaro med vänner, med familj, med andra, med den jag älskar, en bok, en berättelse - närvaro, här och nu går att göra annorlunda, här och nu uppstår utifrån det som nyss hände, här och nu kan jag välja nåt annat, jag kan välja att älska det lilla barnet och jag kan välja att ge barnet utrymme när känslorna blir stora och behöver utrymme, när odjuret kryper fram kan jag reglerna det, låta det få finnas tillsammans med mig den stund som behövs och sedan låta det träda tillbaka, och istället bara fortsätta älska den här inre härliga ungen som är full av liv, idéer och nyfikenhet - som vill möta livet och världen och alla människor som hon längtar efter att skapa tillsammans med.
Gränsen för vreden, ger möjlighet för kreativiteten och skapandet att växa, låt känslorna ta form, i att skapa relationer med andra, i att skapa ord och berättelser, i att skapa bilder och fotografier, i att skapa en värld som är härlig för hela mig att leva i - en värld där alla sidor får sitt utrymme, där det som uppstår får finnas.


lördag 30 december 2017

Inför ett nytt år, existentiell osäkerhet


Det är nu jag behöver skriva. Skriva allt det som lägger sig som fladdrande insekter i bröstet och som ger mig en känsla av existentiell osäkerhet. Vem är jag nu? Ett år har nästan gått. 2017. Jag försöker gå igenom året med hjälp av frågor, för att se vad året fört med sig. Hur har jag värnat livet, mitt eget och andras och allt det jag älskar? Hur har jag varit varsam? Vad har jag mött i mina steg på den slaka linan som kallas livet? Inom mig växer nya bilder fram, bilder av barn som under året vuxit och blivit så stora. Mina barn på väg mot större och större självständighet och så dagar när min roll som mamma blir uppfylld lika starkt som när de var späda och så små. Sådär små som människan är under några veckor av sitt liv, tänk på det, hur magiskt det är att vara nära ett alldeles nytt liv, magiskt och livets största gåva. Dagar som för alltid ligger i den gyllene kammaren som jag har djupt inbäddad i mitt hjärta. Där ligger bilderna av tre yrvakna och nya liv, som nu vuxit och möter mig med språk och handlingar, med värme och uppriktighet. Existentiell svindel. Hela livet susar förbi och jag kan inte riktigt greppa mig själv i vad som faktiskt händer här och nu. Hur skapar en det. Medveten närvaro. Kanske är det just det som händer i de ögonblick som gör existensen så tydlig. Mitt skal, min kropp och allt det som fyller den pulserar av iver att ta vara på. Ta vara på det jag har. För det jag har är oändligt vackert. Är det en lovsång som behöver bli skriven, eller kanske rent av skrivs här och nu. Eller är det en uppriktig bild av de omtumlande känslor som sätts igång av året som är på väg att ta slut och ett nytt på väg att börja. Jag går genom en portal, står nu på tröskeln som jag behöver vila på ett tag. Denna tröskel är mitt mellanrum, här står jag och samlar mig, sorterar och funderar. Vad vill jag lämna bakom mig och vad vill jag ta med mig in i det nya. Jag vill ha med mig några ord på vägen in; hjärta, hjärna och hjälpsamt. De kommer nu dessa ord. Medan jag skriver. Men processen har pågått några dagar. De ord som ledde mig under 2017 var uppskattning, uppmärksamhet, uppvaktning och uthållighet. Jag släpper dem inte, dessa u-ord, de kommer att finnas med mig även under 2018 tillsammans med hjärta, hjärna och hjälpsamt. Hjärtat står för hur jag vill förhålla mig till livet, alla de jag möter och mig själv. Jag vill känna. Hjärnan står för att påminna mig själv om att tänka på det som känns, “kännatänka”, och att låta dialogen mellan hjärta och hjärna få vara med. Hjälpsamt står för vad jag gör med det som känns och tänks, vad kan vara hjälpsamt, för livet, alla de jag möter och för mig själv. Jag lever ett lugnt liv mitt i allt brus som pågår runt omkring. Jag vet att det lugna finns i den kärnan som är jag, där finns en trygghet, en slags stormens öga dit jag återvänder. Ibland när jag blundar ser jag hur jag sitter runt en lägereld. Med mig runt elden sitter de viktiga personer i mitt liv som inte finns med mig längre. Runt elden pratar vi om livet, jag lyssnar till deras berättelser och speglar mig själv i all den visdom som jag får höra. Där får jag vägledning som ger mig nya frågor att fundera över, livsgåtor som får ett nytt ljus att skina över det som ibland känns svårt och smärtsamt. 2018 kommer snart och jag ska lämna tröskeln där jag står och väntar in, mig själv och det som behöver landa innan nya steg kan tas. Små förändringar blir så småningom till nåt större.

Gott Nytt År!

fredag 22 december 2017

i ögonblicket

i ögonblicket vilar en oändlighet
upprepning av vardagliga handlingar skapar evighet

när snödroppen slår ut ser jag hela våren komma
när höstlövet faller ser jag hela skogen falla
när snöflingan dalar ner ser jag hur vintern lägger sitt täcke över marken
när solstrålen bländar mig känner jag hela sommarens värme


i ögonblicket vilar oändligheten


tisdag 12 december 2017

Decemberskrivandet fortsätter...

Demeter väntade vid tunnelbanans sydgående tåg, mot Farsta, Skarpnäck och Hagsätra. Perrongen var blöt av snön som tagits in av passagerares kängor, där blötsnön fastnat under grova sulor, smälte ymnigt på perrongen; vatten, slaskigt och kyligt. Fukt, fukt. Vad visste Demeter. Vad såg hon här mer än vinterrockar, mössor, en och anna halsduk och vinterkängor som drog med sig snön. Tåget rullade in, Demeter tog ett steg fram, när dörrarna öppnades klev hon in och satte sig vid fönstret. Mitt emot Demeter satt Hubbe. Hon såg honom inte. Men han såg henne och visste direkt vem hon var, bara en annan hade ett sånt födelsemärke, brunt på vänstra kinden. Han lutade sig lite fram mot Demeter, mötte hennes blick, vattniga men tydligt blå ögon lyste mot honom. Hon såg honom, hon såg honom. I samma ögonblick som tåget bromsade in höjde Demeter sin högra hand och gav Hubbe en örfil. Rörelsen var som en båge, Demeter rörde sig snabbt ut ur tåget. Han hade fått det hon ville ge honom. Hon stirrade på sin högra hand, som om hon inte hängt med i vad som hänt. Men hon visste att det var han, ingen mer än han kunde ha så tydliga ärr på vänster kind, om man som Demeter visste att en mun en gång format ärret, bitit tag.

lördag 9 december 2017

att plocka snäckor och leta lena stenar

Persefone sätter nyckeln i låset men märker att det är öppet. Hon kliver in och ropar ett “hallå”. Men får inget svar. Lampan i hallen är trasig så hon låter dörren stå på glänt en stund för att trapphusets lampor ska lysa in i lägenheten. Hon hänger av sig sin jacka och kliver ur träskorna. Går in i hallen så att hon når strömbrytaren i köket och slår på den. Lampan över köksbordet lyser upp och hon ser att det ligger en lapp på köksbordet. Persefone glömmer att ytterdörren är öppen, hon stegar in i köket för att se om det står nåt på lappen. Hon känner genast igen Demeters handstil, lite krusig och på sina ställen svag. “jag längtar efter havet, jag längtar efter det salta havet och vågorna och den våta sanden som omsluter fötterna, att plocka snäckor och leta lena stenar, att höra rösten fara iväg med vinden och få håret i ansiktet, att se tunga lastbåtar glida längs med horisonten och tänka att de är långt borta”. Persefone lägger ner lappen på köksbordet och backar ut ur köket, hon torkar kinderna med baksidan av handen. Släcker lampan, vänder sig om och tar sin jacka och halkar snabbt in i träskorna, går ut och stänger dörren så tyst hon kan, springer sen ner för trapporna, låter träskorna klapprar mot stenen, kastar upp porten och fortsätter springa fort fort bort mot parkeringsplatsen.



torsdag 7 december 2017

timmarna är sprängfyllda av ljus och längtan

Vandrar längs stigen. Han gör det varje morgon. En rutin, en vana, en ritual. Solen glänser mellan eklöven, det är juni och timmarna är sprängfyllda av ljus och längtan. På tillbakavägen går han förbi eken men denna morgon stannar han till och går fram till trädet som lyser i morgonens strålar. Han lägger handen mot barken och känner hur det sträva är varmt, han går ännu närmare och lägger kinden och ena sidan av ansiktet intill stammen. Just där har en kvist en gång suttit, en kvist som fallit bort och ett hål har bildats. En öppning att lägga örat mot. Han föreställer sig hur toner dansar in i hans örongång, och hör en svagt klingande melodi spelad av syrsor och annat som bor i eken. Ett andetag pustar luft in i hans öra och därefter hör han hur eken ber honom sätta sig intill stammen. Han glider ner med ryggen intill stammen och sätter sig mellan två trädrötter som sticker upp. Han finner det bekvämt, lutar huvudet mot stammen, blundar och lyssnar. “Min berättelse börjar för länge sedan, där du sitter har en gång en slagen hjälte suttit och en sörjande hjältinna, de hade det gemensamt att ingen annan visste. Ibland är människans lidande dolt. Nu har du lyssnat till mig. Det tackar jag för och skickar nu budet vidare; fråga med öppet sinne hur den du möter mår. Var beredd att lyssna och du blir rikligt belönad”. I samma stund som eken yttrat ordet belönad, öppnade han ögonen och en större tystnad än någonsin omgärdade honom. Han tog med sig det han hört och vandrade in mot staden.