Skeppsholmen 2011 02 14

Bäcken

Kvällsljuset släpar över björkgrenarna

de tunna ljusgröna löven skimrar

björkarna står i backen

på andra sidan bäcken.

Vattnet rinner i bäcken, letar sig fram mellan stenar och grenar,

outtröttligt och urholkande, på samma vis och på nya sätt.

Det föränderliga rinner där,

jag i vattnet

båda fötterna stadigt på bäckens botten

blundar mot kvällsljuset.

Det kalla vattnet river i huden,

varje por vaknar till liv

kroppens största organ,

huden,

påminner om sin existens.

En krok, bäckens krök i en sänka,
en skyddad plats där jag kan se men inte bli sedd
ett själens gömställe, dit jag går när jag kan

i tanken

på kvällskvisten.

Min näsa drar in

det daggvåta gräsets tyngd,

mina fötter ömmar

efter stenarna på bäckens botten.

Jag hör röster som ropar

“mamma”

tillhörigheten är given.

i det runda varma

jag är bleknad

vinterljuset har sugit ut färgen och kylan fnasar röd på händerna

tiden har hjälpt mig att minnas även de gulnade fragmenten

tiden har hjälpt mig att minnas även de nötta kanterna

jag visar mig

platt

min framsida

men jag är tvådelad

också rund

också stor

också klumpig

jag har en svart punkt

jag är trasig på undersidan

jag sluter mig

platt

min framsida

men jag kan öppnas

också rosa

också rund

också lätt

i det runda varma

blir jag lättare att öppna

där är jag guldfärgad på undersidan