Låter tangenterna arbeta, fingrarna slår ner på dem och i tur och ordning lägger bokstäverna sig intill varandra och bildar ord som blir meningar. Här och där ett mellanrum, för att urskilja orden. Ett mellanrum för att se gränsen för ordet, där börjar det, där slutar det. På tröskeln till nästa mening, punkten. Är den som en port. För att ta sig in i den stannar jag upp och andas en stund, tar ny sats och ja, en ny sats och mening rullas upp inför mina ögon.
Och det är i det där mellanrummet jag rör mig nu. För att ta ny sats. För att kunna urskilja var det ena slutar och det andra börjar. För att kunna andas, och hinna se hur ljuset faller över träden på hösten.
Tonerna skakar fram, musik lindar sig runt mig, är en ljudridå som jag kan vila i. Tonerna blir rum mellan mina tankar.
Och orden som växer fram är ett närmande, en kontakt med min upplevelse och kopplar ihop hjärna och hjärta. Så välkommet!
