Kvällsljuset släpar över björkgrenarna
de tunna ljusgröna löven skimrar
björkarna står i backen
på andra sidan bäcken.
Vattnet rinner i bäcken, letar sig fram mellan stenar och grenar,
outtröttligt och urholkande, på samma vis och på nya sätt.
Det föränderliga rinner där,
jag i vattnet
båda fötterna stadigt på bäckens botten
blundar mot kvällsljuset.
Det kalla vattnet river i huden,
varje por vaknar till liv
kroppens största organ,
huden,
påminner om sin existens.
En krok, bäckens krök i en sänka,
en skyddad plats där jag kan se men inte bli sedd
ett själens gömställe, dit jag går när jag kan
i tanken
på kvällskvisten.
Min näsa drar in
det daggvåta gräsets tyngd,
mina fötter ömmar
efter stenarna på bäckens botten.
Jag hör röster som ropar
“mamma”
tillhörigheten är given.
