Det gråa, så många nyanser men ändå grått

Silvergrå är fasaden på den timrade stugan, ljusgrå är himlen som ligger över stugan, askgrå är kvinnan som föder en flicka och som föder alla de andra flickorna i längtan efter en pojke.

Vindilen drar genom luften, osynliga silvergrå spikar slår mot kinden, det river och sliter i vinden och snön har ett yttersta skikt som är hårt och vasst. För lätta barnfötter bär skaren men när mamman med de långa kjolarna och den tunga barnafödande kroppen går över gärdet då brister ytan och hon trampar djupa spår i snön. Döttrarna skuttar efter och leker att spåren är öar och allt det andra hav med odjur med vassa tänder. Nu skenar hästarna i hagen och den tunga kvinnokroppen stannar upp i sin rörelse som om hon grips av en frusen rädsla. Döttrarna ser sin mor men låter inget hindra dem från att fortsätta sin lek genom snön och över gärdet. Modern vandrar vidare utan att förstå vad som fick henne att stanna. Nu bryter solens ljus igenom de tjocka molntäcket och hennes blick blir klar och en fågel kvittrar till när de passerar björken som lövlös breder ut sina grenar i luften där vinden tar tag. Den tunga kvinnokroppen tar om stammen på björken, hon håller om den, lägger sin kind intill barken som är kall och len och gjord i tunna papperslika lager. Döttrarna skuttar efter sin mor. Så stannar de inför bilden av henne intill stammen, ser på varandra med blickar som undrar och finner en värme hos varandra, långsamt drar de sig närmare sin mor och när de är alldeles nära omfamnar de kjolarna som tungt hänger nerför kroppen. Flickornas armar håller om varsitt ben, de stadiga som vandrat långt och ständigt är i rörelse för alltid finns det något som behöver hämtas eller lagas, det finns alltid en punkt att lämna och en punkt att gå till. Stadigt håller flickorna sin mors ben, hon vrider på huvudet och blicken faller över hennes axel där ser hon sin ena flicka krama och gosa med näsan i kjoltyget, så vrider hon och ser åt andra hållet och även där ligger en näsa tätt intill och starka små armar håller om hennes lår. Moderskroppen tar ett ännu stadigare tag om björkstammen och låter all längtan stanna mellan det som är nu och det som varit.

Det är inte bara skymning...

I mitt arbete som terapeut skriver jag reflektioner om stort och smått som jag ser och upplever i mitt eget liv. Detta gör jag som en slags förberedelse, för att kunna ställa mitt eget åt sidan och möta den Andre. Här är ett avsnitt från i höstas:

"De är inte bara skymning när jag styr mina steg mot institutet denna måndagkväll i september, solen har gått ner och kvällen är mörk. Jag funderar över varför det känns så obekvämt med mörkret idag, kanske är det kombinationen av lite kvav värme - klimatet känns inte igen, det är nåt som skaver med värme och mörker i september. Jag kliver av tunnelbanan vid Medborgarplatsen, när tid finns är det skönt att ge utrymme för en lite längre promenad. Jag väljer Tjärhovsgatan, går förbi Björns trädgård och en man som ivrigt och darrigt försöker erbjuda några yngre lådvin, de svarar artigt och tydligt att de inte vill ha, mannen är ändå ivrig och vill få dem att ta ett glas, tappar sin plastmugg i ivern, sen har jag gått förbi och vet inte om han fick bjuda. Strax efter glider en man med ett barn ner från en tvärgata, barnet berättar ivrigt om något som hänt under dagen och mannen frågar uppmärksamt för att förstå. Mina steg är hastiga, min rytm i klivet är jämn, så mannen och barnet lämnar jag bakom mig och tystnaden på Tjärhovsgatan blir allt tydligare. Men mitt emot brandstationen finns en lite fotbollsplan, där bryts tystnaden av engagerade barnröster som spelar fotboll och ett högt smack berättar för mig att bollen far iväg i en precis båge mot mål, men ribban räddar laget denna gång. Mina steg håller rytmen och strax är jag på trottoaren utanför Katarina skola, ett ensamt barn kastar om och om igen boll mot basketkorgen, plötsligt får bollen en extra studs och kommer farande i luften framför mig, studsar ut på vägen, ingen biltrafik så jag kliver ut i gatan och fångar upp bollen som hunnit studsa mot en bil och barnet kommer ut från skolgården och tar emot sin boll med ett tack. Jag återgår till rytmen och möts av en man som med hög röst, utan mobiltelefon, pratar högt för sig själv och sparkar på en chipspåse, kroppen svänger hit och dit. Jag passerar honom och i min tankevärld blir han en bild av ensamhet och desperation, jag börjar tänka på samhällets kollaps, hur strukturer som funnits brutits ner och hur allt fler människor mår sämre, hur den psykiska ohälsan ökar. Så tänker jag att hans liv behöver inte alls stämma överens med vad jag associerar till. Jag har nu passerat Novellix, de lilla förlaget som ger ut noveller i pocketformat, där inne höll de på att stänga igen för dagen och jag tänker på hur engagemang spränger alla gränser för arbetstid och vardagsrutiner. Allt medan jag själv är på väg till ett möte, ett andra möte med en människa som vill gå i terapi, som vill göra ett arbete med sig själv. Under min promenad tänker jag också en del på kulturkrönikan från söndagens Svenska Dagblad, där Madelaine Levy reflekterar kring frågan om att hjälpa andra och hur det gör en lyckligare. Jag går och tänker på att jag skulle vilja skriva till Levy, och berätta om hur svårt det är att uppnå den lyckan för att jag märker att den hänger nära nära samman med hur jag tar hand om mig själv, nånstans i krönikan hade jag blivit glad om hon fångat livets nyanser, det blir så lätt svart eller vitt i tidningsvärlden, och då blir den världen så långt ifrån den värld som jag känner mig befryndad med. Jag tänker att hon glömmer det inre barnet, det inre livet, den inre rösten då hon förvånas över att de yttre skyddsbarriärerna som familj, vänner, karriär inte räcker för att göra en människa lycklig - medicinen är att hjälpa andra skriver hon, rikta fokus bort från sig själv, och jag tänker att allt det där med barriärer som hon skriver om är ett effektivt sätt att rikta fokus från sig själv, att låta den yttre världen bestämma vem en är, att låta prestationen bli viktigare än den inre rösten som ropar efter något annat, och kanske har hon rätt i att hjälpa andra gör en lyckligare, jag tänker att hon har rätt och jag tänker att vägen dit kräver att du är med dig själv, relationen till dig själv behöver också få utrymme. Jag närmar mig institutet, sneddar över Tjärhovsplan och förundras över den förändring som den här delen av Södermalm genomgår just nu, en plats som brukar sjuda av liv och trafik är nästan helt öde, ombyggnaden av Slussen sätter sina spår, livet får ta nya vägar och den förändringen är inte lätt att acceptera men tids nog kommer det nya vara en vana, som om det alltid varit så. Innan jag kliver in på Fjällgatan låter jag blicken vila på Gamla stan och kyrktornen, Tyska kyrkans långa smala torn gör i den här vinkeln en skugga på Storkyrkans torn, och jag tycker det är vackert, som om tornen kommunicerar med varandra. Så är jag framme och kan kliva in i den mer konkreta förberedelsen"