Det är nu jag behöver skriva. Skriva allt det som lägger sig som fladdrande insekter i bröstet och som ger mig en känsla av existentiell osäkerhet. Vem är jag nu? Ett år har nästan gått. 2017. Jag försöker gå igenom året med hjälp av frågor, för att se vad året fört med sig. Hur har jag värnat livet, mitt eget och andras och allt det jag älskar? Hur har jag varit varsam? Vad har jag mött i mina steg på den slaka linan som kallas livet? Inom mig växer nya bilder fram, bilder av barn som under året vuxit och blivit så stora. Mina barn på väg mot större och större självständighet och så dagar när min roll som mamma blir uppfylld lika starkt som när de var späda och så små. Sådär små som människan är under några veckor av sitt liv, tänk på det, hur magiskt det är att vara nära ett alldeles nytt liv, magiskt och livets största gåva. Dagar som för alltid ligger i den gyllene kammaren som jag har djupt inbäddad i mitt hjärta. Där ligger bilderna av tre yrvakna och nya liv, som nu vuxit och möter mig med språk och handlingar, med värme och uppriktighet. Existentiell svindel. Hela livet susar förbi och jag kan inte riktigt greppa mig själv i vad som faktiskt händer här och nu. Hur skapar en det. Medveten närvaro. Kanske är det just det som händer i de ögonblick som gör existensen så tydlig. Mitt skal, min kropp och allt det som fyller den pulserar av iver att ta vara på. Ta vara på det jag har. För det jag har är oändligt vackert. Är det en lovsång som behöver bli skriven, eller kanske rent av skrivs här och nu. Eller är det en uppriktig bild av de omtumlande känslor som sätts igång av året som är på väg att ta slut och ett nytt på väg att börja. Jag går genom en portal, står nu på tröskeln som jag behöver vila på ett tag. Denna tröskel är mitt mellanrum, här står jag och samlar mig, sorterar och funderar. Vad vill jag lämna bakom mig och vad vill jag ta med mig in i det nya. Jag vill ha med mig några ord på vägen in; hjärta, hjärna och hjälpsamt. De kommer nu dessa ord. Medan jag skriver. Men processen har pågått några dagar. De ord som ledde mig under 2017 var uppskattning, uppmärksamhet, uppvaktning och uthållighet. Jag släpper dem inte, dessa u-ord, de kommer att finnas med mig även under 2018 tillsammans med hjärta, hjärna och hjälpsamt. Hjärtat står för hur jag vill förhålla mig till livet, alla de jag möter och mig själv. Jag vill känna. Hjärnan står för att påminna mig själv om att tänka på det som känns, “kännatänka”, och att låta dialogen mellan hjärta och hjärna få vara med. Hjälpsamt står för vad jag gör med det som känns och tänks, vad kan vara hjälpsamt, för livet, alla de jag möter och för mig själv. Jag lever ett lugnt liv mitt i allt brus som pågår runt omkring. Jag vet att det lugna finns i den kärnan som är jag, där finns en trygghet, en slags stormens öga dit jag återvänder. Ibland när jag blundar ser jag hur jag sitter runt en lägereld. Med mig runt elden sitter de viktiga personer i mitt liv som inte finns med mig längre. Runt elden pratar vi om livet, jag lyssnar till deras berättelser och speglar mig själv i all den visdom som jag får höra. Där får jag vägledning som ger mig nya frågor att fundera över, livsgåtor som får ett nytt ljus att skina över det som ibland känns svårt och smärtsamt. 2018 kommer snart och jag ska lämna tröskeln där jag står och väntar in, mig själv och det som behöver landa innan nya steg kan tas. Små förändringar blir så småningom till nåt större.
Gott Nytt År!
