"Mamma vet allt", skriver Selma Lagerlöf upprepade gånger i berättelsen Kortspelet, som handlar om hur Selma som 12-åring möter sin egen vrede. Det som stannar kvar hos mig är hur de samspelar; barn och mor. Den givna tillflykten är mammas famn, hon tar emot med sin kropp, säger inget utan ger sitt barn den famn hon behöver. För under den vrede som Selma känner finns rädsla, och rädslan blir mött. Barnet stannar i famnen och mamma leder henne upp till sängen, där bäddar hon i ordning barnets säng.
Barnet tänker först inte gå och lägga sig, mamman fortsätter pyssla med sängen och barnet får nu en inre upplevelse, hennes ögon vänds inåt och hon får syn på ett odjur som bor i henne, det har tagit sig upp ur gyttja och ut ur en djup håla. Det som händer sen är att Selma bestämmer sig för att detta vilddjur aldrig mer ska få komma fram. Mamma har bäddat klart och barnet lägger sig i sängen, barnet och mamman är överens om att nästa dag skall Selma be sin farbror om förlåtelse. Mamman sitter bredvid sitt barn tills hon somnar. Återkommande i berättelsen är “mamma vet allt”.
Det ordlösa, det som inte behöver sägas, barnet som förstår, får trygghet och tid att upptäcka sig själv, sin vrede och vad hon behöver göra med sin vrede. Mamman håller henne, i famnen och den fysiska närheten att bli mottagen i sin ilska och i sin vrede, att få vara med den, ger Selma möjlighet att se på sig själv med distans.
Berättelsen berör mig, mitt inre, barnet som upplevde vreden. Den vrede som ofta väcks i en känsla av rädsla, rädslan att inte få vara med, att inte göra rätt, att inte bli förstådd. Så väcks vreden och vem vill möta någon som är vred? Men ett barn. Ett barn behöver sin hamn, sin trygghet, ett barn behöver bli hållen. Det är om en blir hållen som barn som en sen vet hur en håller sig själv som vuxen. Just så, att det där djuret, vredens inre djur, vill en kunna tygla. Ilskan och vreden blir så snabbt en känsla av skam, skam över att inte känna sig som andra, att känna sig lämnad och utpekad.
I skammen är det svårt att få syn på sig själv och svårt att då möta världen. I berättelsen möter inte Selma skam utan hon får utrymme att se sin egen vrede, och det blir möjligt att agera, hennes rörlighet begränsas inte genom skam utan hon blir istället vägledd, ej lämnad ensam, modern är med henne i denna inre resa, “mamma vet allt”.
Min tankar går till det engelska ordet ‘behave’ som i sin ursprungliga betydelse handlar om att härbärgera, sitt liv och sig själv, ordet som rymmer både to be och to have, att vara och att ha/hålla. För att kunna detta behöver en som barn få tillgång till sig själv, vägledd av sin mor blir barnet i denna berättelse sin egen, hon får syn på vilka krafter hon rymmer och hon får tillgång till sina egna redskap för att ta hand om krafterna. Det skapar möjligheten för detta barn att bli motståndskraftig, att finna sina sätt att möta sig själv i olika tillstånd och se vad som behövs, vilket behov hon har.
När mamman går undan med barnet ger hon barnet ett fysiskt rum, ett utrymme att vara i detta tillstånd, att låta känslostormen bedarra. Inte ett ord om att vad som lämpligt eller inte, inte ett ord om att barnet inte får känna det som barnet känner. Här menar jag att visdomen i denna berättelse ligger, att mamman ger barnet möjlighet att vara kvar i känslan. Mamman håller henne och känslan växer inte, istället avtar den och barnet kan själv känna vad som händer i henne. Hon ser vreden i ögonen, hon står ansikte mot ansikte med sin egen vrede och hon fattar själv ett beslut om vad hon vill göra med sin vrede.
Jag ser mitt inre barn i drömmen i natt, en liten vilsen varelse som tultar runt, ett förspråkligt barn, men likväl full av känslor som förvirrar, kanske är det i drömmen mer en bild av mitt inre känsloliv idag än en minnesbild av hur det var då. Jag tänker att det är så, men denna förvirring idag, kan ha sina rötter i det förspråkliga barnet. Hur togs hon emot i världen? Hur såg hållandet ut? Vem höll henne nära, nära i tanke och känsla? Vad är det som gör att jag inte fullt ut upplever att jag blir mottagen som den jag är? .Jag tror allmänmänskliga frågor som stiger fram hos många människor då och då. Nu gav berättelsen mig, och kanske någon annan, nya, tydligare frågor att fundera över. I skrivandet skapas ett tillstånd där jag kan se genom bokstäverna på mig själv en stund. Jag stannar upp vid mitt eget inre barn och är med det. Tar hand om den där lilla lilla människan som känner sig övergiven i en stor värld.
För barnet skapar ironi distans. Känslor är inte farliga men behöver få komma ut, det är det egna rummet som gjort det möjligt för mig att vara med mig själv, med mitt inre barn. Att skriva skapar utrymme, att läsa Kortspelet skapar förståelse för något som en själv upplevt. Frågan om det finns någon annan som vill och orkar vara med mig fullt ut, den frågan går att möta. För var och en av oss är det så att vi behöver vara med oss själva. Jag behöver vara med mig själv, jag behöver stå kvar och hålla om mitt inre barn. Jag behöver själv bädda sängen och göra det mjukt och mysigt och skönt för detta barn så att det i lugn och ro får känna allt det som känns och i det kan se hur och att det faktiskt går att reglera känslorna.
Alla känslor finns där och det som uppstår kan aldrig vara fel, det som uppstår behöver bli mött. Barnet kan jag hålla, jag är vuxen nu och jag kan hålla det och ge detta barn det som det behöver; en mjuk röst, en sång, en skriven dikt, en målad bild, en promenad, ett fotografi, en springtur, en dagdröm, en resa, ett möte, samvaro med vänner, med familj, med dem jag älskar, med en bok, med en berättelse - närvaro!
Här och nu går att göra annorlunda, här och nu uppstår utifrån det som nyss hände, här och nu kan jag välja något annat. Jag kan välja att älska det lilla barnet och jag kan välja att ge barnet utrymme när känslorna blir stora och behöver utrymme. När odjuret kryper fram kan jag reglera det, låta det få finnas tillsammans med mig den stund som behövs och sedan låta det träda tillbaka. Och sen bara fortsätta älska den inre härliga ungen som är full av liv, idéer och nyfikenhet - som vill möta livet och världen och alla människor som hon längtar efter att skapa tillsammans med.
Gränsen för vreden, energin som finns där, ger möjlighet för kreativiteten och skapandet att växa. Där kan känslorna ta form, i att skapa relationer med andra, i att skapa ord och berättelser, i att skapa bilder och fotografier, i att skapa en värld som är möjlig för hela människan att leva i - en värld där alla sidor får sitt utrymme, där det som uppstår får finnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar